Allmändidaktiska faktorer och reflektioner

Under VFU-perioden har jag varit följt tre åk 6 klasser. De hade inte mycket konkreta material i till exempel matten. Men där emot hade de extra personal några gånger i veckan under mattelektionerna. Det anser jag är ett bra sätt att hjälpa eleverna genom att sätta in en extra resurs så de har större möjlighet att få hjälp. Framförallt de svaga elever som ibland missar genomgångar eller inte hänger med på dem. De får en extra genomgång med läraren då resursen är med resten av klassen. Ibland använder lärarna sig av appar eller videos i sin undervisningen för att förklara för eleverna. Detta märkte jag gjorde mycket skillnad. För det finns elever som inte hänger med när man bara pratar och skriver på tavlan. Vissa hänger bättre med när de för se någon film eller bilder.

Eftersom dessa 6:or är parallellklasser och väldigt nära varandra så jobbar min LLU och de andra klassföreståndarna tillsammans. De planerar, samtalar och utför samma ordning- och trivselregler för alla klasser. De backar upp varandra och hjälps åt. De är positiva till förändring och tar tag i nya projekt med en gång för att se om det blir bättre för eleverna. Fastän lärarna är ämneslärare så bryr de sig om eleverna.

De var mycket samarbete med lärarna och specialpedagogen. De hade möten och pratade ofta i fikarummet om hur det gick för elever som gick till specialpedagogen. De fick material så de svaga eleverna har något att jobba med som är anpassat för de. Lärarna anpassade också läxorna för elever med exempelvis dyslexi.

I en av klasserna går en elev med diagnosen ADHD. Han har en elevassistent som följer honom. Ibland kunde läraren efter genomgången gå in med den eleven i ett grupprum för att jobba med uppgifter istället för att alltid låta eleven och assistenten sitta med varandra. Jag frågade min LLU varför hon gjorde så ibland. Hennes svar var att den eleven behöver också känna att den får hjälp och uppmärksamhet av läraren. Den ska inte känna sig utanför och sakna förhållandet mellan elev och lärare.

Blogginlägg 7, Aritmetik

Inför denna uppgift så samtalade jag med min LLU och vi kom fram till att eleverna behöver träna på att räkna med och omvandla bråk till decimaltal. Jag valde att låta eleverna göra diagnosen först, sedan utifrån resultaten se vilka elever jag behöver ha en extra genomgång med. Jag valde också ut cirka 2-3 tal att repetera med hela klassen på grund av att resultaten på dessa tal var alldeles för låga. Jag la märke till att det tog den snabbaste eleven ca 5 min att göra diagnosen och den sista eleven var färdig efter 15 min. Efter rättningen så räknade jag  poängen för varje elev. Max poäng på diagnosen var 23 så jag valde de elever som hade under 12 poäng för att intervjua och ha uppföljning med.


Vi valde just denna diagnosen för att det är svårt med decimaltal för de flesta elever. De visade svårigheter för talpositionerna efter kommatecknet som till exempel, hundradels- och tusendelsplatsen. Inför undervisningen i den lilla gruppen använde jag mig av "kuber" som används för att förklara positionssystemet för att förenkla det för eleverna.  I slutet av lektionen visade några av eleverna på grundlig förståelse som till exempel vad en tiondel är och att 1/10 = 0,1. De lärde sig att addera och subtrahera med enkla decimaltal.

Svårigheterna jag upplevde med mikroundervisningen var att eleverna blev förvirrade när vi pratade om positionernas namn. Jag kände mig inte osäker men jag hade svårt att formulera mig på en nivå så eleverna skulle förstå mig utan att bli förvirrade. Jag upplevde att många av eleverna i helklass tolkade divisionssträcket som kommatecken.

Om jag skulle göra om det så skulle jag gjort det med en mindre grupp. Dessa grupper var på 5-6 elever och ändå så kände jag att jag tappade några på vägen. De gjorde annat och var helt o intresserade. Jag skulle kanske gjort något annat för att fånga deras intresse. Jag fick bara 2 elever att faktiskt ställa frågor och våga svara fel och det var inte det jag ville. Jag ville att hela gruppen skulle diskutera.